Hoppa till innehåll

Följetongen går vidare

onsdag, 18 november, 2009

Främlighetsfientlighet och politik har här varit ett återkommande ämne. Till detta finns i och för sig goda anledningar. Statsminister Vanhanen har nämligen varit på skogspromenad.

Allmänfientliga missnöjespartier (som sannfinländarna) har flera fällor gillrade för sina kritiker, enbart i kraft av deras platser i den parlamentariska logiken.
För det första försöker etablerade politiker ofta bemöta missnöjeskarismatikerna med (bättre eller sämre) kritik, som naturligtvis (oftast) är helt riktig, och delas av de allra flesta som inte röstar t. ex. blåvitt. Detta sluter leden genom identifikation: för ressentimentets väljare uppenbaras hur Helsingforseliten behandlar Timo Soini eller Halla-aho på samma sätt som de själva blivit behandlade. En politisk sakkritik når inte in i missnöjets slutna system (för att inte tala om rättsliga åtgärder). Röstmagneterna är det för att de är som sina väljare, inte för att de har samma åsikter som dem. Därför blir det så festligt förvirrat när Olavi Mäenpää enligt hörsägen dyker upp på en husockupation i Åbo viftande med en Che Guevaraaffisch: ockupanterna har andra politiska åsikter, medan Mäenpää tycker att det som spelar roll är att han är som dem: en enkel och handlingskraftig rättvisekämpe.

För det andra finns en oändlig källa att ösa trovärdighet ur så länge ressentimentpartierna kan vara den extrema änden av en skala som all politik ändå omfattas av. Den finska flyktingpolitiken är en sådan skala, där det för alla partier är en fråga om att vara mer eller mindre flyktingskeptiska. Det extrema partiets roll som sanningssägare kommer då som ett brev på posten: de säger bara vad alla egentligen vill. Vanhanen ger bort en fin present genom att uttrycka sina farhågor om en flyktinginvasion med förbehållet att det egentligen inte borde sägas offentligt. Det är bara att hålla med mörksens makter: vad var det vi sa…

Den första rävsaxen kommer att bestå så länge det finns människor och bygder som fått och får sparken, både från jobben och på andra sätt.

Den andra skulle kanske mildras av ett brett politiskt konsensus, klart uttryckt, om att flyktingmottagande får kosta mycket pengar och kräva mycket arbete, eftersom det är rätt, inget annat. Kanske skulle lite av den ombonade naturlighet med vilket ressentimentet placerar sig i den politiska skalan idag då försvinna. Sekteristiska politiska grupperingar är det i kraft av att de inte har några kopplingar till den legitima diskursen – allmänfienderna har flera och välmående sådana, och är alltså immuna mot alla försök till isolering.

Stereotyp reklam

tisdag, 6 oktober, 2009

Aftonbladet rapporterar om en skolklass som anmält Toys’R’us till Reklamombudsmannen i Sverige för att deras reklamkatalog varit sexistisk. Och fått rätt.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5910159.ab

Leksaksreklam späder på könsstereotypier på ett väldigt osympatiskt sätt. Utbudet av leksaker begränsar nästan helt och hållet till princesskläder och tillbehör i rosa och köksutrustning för den blivande behagliga uppasserskan samt till monster-mördar-fetischer för den blivande buttre alfahanen.

Det märkliga med den här artikeln är inte själva artikeln eller vad den rapporterar om, utan läsarnas kommentarer. Kolla själv får ni se. Jag var nyfiken och trodde att de flesta skulle tycka att barnen tagit ett bra initiativ och gjort något vettigt. Det är trots allt till dem som reklamen vänder sig och om de tycker att den är dålig så är det väl rimligt att får sin röst hörd. Men icke: så gott som alla kommentarer jag orkade läsa är negativt inställda och många till och med irriterade. ”Vart är vi på väg?”, ”Slöseri med skattepengar!”, ”De måste väl inte köpa leksakerna heller?!”, ”Ska pojkar börja springa i klänning!?”, ”Feministlärarna har hjärntvättat dem!”

Varför går man så hårt ut mot dem? Upplevs elevernas klagan som hotfull på något sätt? Eller ser man det som ett uttryck för större förändringar som man upplever som jobbiga? Jag tror ändå det är viktigt att elevernas klagan inte riktar sig mot en statisk reklamkultur som sett likadan ut hela tiden. Mitt intryck är att stereotypierna framhävs mycket starkare nu än när leksaksreklam var ny. Rent av så att mitt första intryck av den moderna reklamen är att den är ironisk, alternativt driver med barnen. Stereotypierna framhävs alltså bokstavligen skrattretande starkt. Är det inte oroväckande om någon växer upp med och tycker att detta är normal reklam?

(Samma känsla får jag också ibland av reklam riktad till vuxna: Ta t.ex. märket Euroshopper som har en shoppingvagn som logo. Den där vagnen i kombination med namnet retade mig fruktansvärt först, men nu har jag vant mig. Den sa till mig: ”Kom igen: var en euroshopper du också, lika käck som den vagn vi ritat här, gå och trippa fram lika fånigt i affären du också som vagnen bjuder dig till och gläd dig åt all billig skit vi vill sälja dig, din dumma töntiga fan!” Men nu är jag som sagt van och trippar fram bland marketens hyllor och är en euroshopper jag också. Oj ett specialerbjudande! Och jag får samla på glas också om jag köper, wow, så förmånligt!)

Valfinansiering, avgång och nyval

fredag, 25 september, 2009

Under en rätt lång tid nu har det med jämna mellanrum rapporterats om oegentligheter i finansieringen av valkampanjer. Något verkar ha hänt eftersom man nu dagligen får läsa om något nytt i den här historien. Man får nog skäl att se över omdömet om Finland som världens minst korrumperade land. Till och med sådana som gärna vill få det hela snabbt överstökat och glömt talar om att man måste ändra på kulturen inom valfinansieringen. Vi får alltså anta att det rör sig om ett allmänt förekommande förfaringssätt.

Vad är då problemet? Somliga läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor ondgör sig över bidrag i allmänhet. Men det kan naturligtvis inte vara bidrag som sådana som är problemet. (Man kan förstås se valbidrag överhuvudtaget som ett problem eftersom det skapar bindningar mellan beslutsfattare och givare, och då är lösningen att förbjuda valbidrag överhuvudtaget och låta partierna finansiera sina kampanjer med t.ex. medlemsavgifter. Men det är en annan fråga.) Problemet är väl hur bidraget ges? Att ett företag ger bidrag till samlingspartiet om det tror att Katainen & co kommer att föra en sådan politik som ligger i ägarnas intresse så är detta i sin ordning såtillvida som ägarna är medvetna om det och godkänner att företagets pengar används till sådant. Om fackföreningsrörelsen ger bidrag till vänsterpartier så är detta i sin ordning om fackföreningarna som jobbar för arbetstagarnas sak tror att vänsterpartierna kommer att föra en politik som gynnar deras medlemmar och medlemmarna godkänner detta (vilket en del säkerligen inte gör). Om Svenska kulturfonden som jobbar för den svenska kulturen i Finland ger pengar till SFP om styrelsen tror att SFP kommer föra en sådan politik som gynnar den svenska kulturen så är detta också i sin ordning om det är förenligt med fondens stadgar. Då kan de som donerar pengar se vad deras pengar kan komma att användas till.

Vad som däremot inte är i sin ordning är ifall ett konkursdrabbat företag ger bort sina tillgångar till politiska partier när det har fordringar på sig. Eller ifall en stiftelse ger pengar till valkampanjer, trots att den enligt stadgarna ska stöda andra saker. Eller ifall en ordförande för en stiftelse beviljar valbidrag från stiftelsen till sin egen kampanj. En annan sak som inte heller är i sin ordning moraliskt sett, även om det tydligen är det juridiskt sett, är ifall ett företag donerar pengar till en stiftelse som i sin tur beviljar pengar till kampanjer för ett visst parti och stiftelsens i praktiken enda syfte är att finansiera valkampanjer. Det vill säga ifall syftet med att donera till stiftelsen istället för till partiet direkt är att skyla över de bindningar som uppstår genom donationen och bidraget. Då uppstår en form av penningtvätt som minskar synligheten i de bindningar som finns mellan politiker och andra samhällsaktörer. Detta verkar vara fallet med Kehittyvien maakuntien Suomi, och frågan är i hur stor utsträckning det gäller Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland. Andra liknande stiftelser finns säkert också.

Det som gör det hela ännu värre är alla valhänta och halvhjärtade försök att två sina händer (”Nej, jag tänker inte betala tillbaka några pengar”, ”Jamen, ni fick ju också pengar av …”, ”Tavlorna vi köpte för tre år sedan är upphängda … sedan igår”) – och den arrogans som regeringen visar prov på. ”Oppositionspolitik” säger man när det ropas på avgång och glömmer bort att det inte bara är oppositionspartierna som ser en chans att klämma åt regeringen utan en massa andra som inte är politiskt engagerade som tycker att landets ledare burit sig åt på ett sätt som naggar förtroendet för dem i kanten. För Vanhanens del upprepar sig ett numera välbekant mönster: buffeln kommer fram. Jag trodde att han lagt sig till med en ny stil efter hans ”coola” hållning till skandalromanen förra månaden.

Vanhanen tänker inte avgå. Nåja det var inte väntat heller. Borde han avgå? Det kan jag inte ta ställning till, även om jag personligen helst skulle se någon annan på posten. Borde det utlysas nyval? Vet inte. Det ligger något i det som sagts, bl.a. på ledarplats i Hbl (24.4), att ett nyval borde vänta tills man har den nya lagen om valfinansiering färdig. Det skulle i varje fall onekligen bädda för ett intressant val och intressanta valkampanjer – vem skulle finansiera dem? En sak som är betydligt allvarligare är vilka följder förtroendekrisen de etablerade partierna upplever i och med den här röran skulle få för utgången. Det gäller givetvis inte bara regeringspartierna utan också vänstern, då många upplever att deras bindningar till fackföreningsrörelsen är lika betänklig som de borgerligas kopplingar till företag och stiftelser. Min gissning är att de Gröna och Sannfinländarna skulle vara de stora vinnarna. Båda var på stadig uppgång redan i EU-valet i juni och upplever säkert fortfarande medvind på grund av de saker som diskuteras: klimatförändring respektive lågkonjunktur. Bägge partierna framstår dessutom som ”hyggliga” i fråga om valfinansiering. Inget av dem får speciellt stora externa bidrag, Sannfinländarna nästan inga alls (det är i och för sig är positivt att så få vill stöda deras politik med pengar). Soini har ju redan försökt plocka mediapoäng med detta. Med tanke att främlingsfientlighet verkar ha blivit på modet, att det är ”dåliga tider” och att etablerade politiker framstår som ryggradslösa så vore det bäddat för en populistskräll. Därför hoppas jag att det inte blir något nyval, men det är hur som helst osannolikt eftersom det ligger på statsministerns bord.

En annan sak som aktualiseras i samband med detta: Kommer någon ihåg hur snabbt det gick när Anneli Jäätteenmäki avgick efter att det kom fram att hon avslöjat hemliga uppgifter om Lipponens samtal med amerikanarna? Saken, om jag minns den rätt, var att hon avslöjat detta under pågående valkampanj – en valkampanj som slutade med att Centern fick statsministerposten. Detta var felsteg nog att avsätta henne. Undrar vad som skulle vara tillräckligt för att hennes efterträdare Vanhanen skall inse att hans saga är all? Jäätteenmäki avslöjade ju trots allt något som man kunde argumentera för att var viktigt att kom i dagen. Vanhanen har tagit emot valbidrag som kanske visar sig vara olagliga, men i varje fall omoraliska. Lipponen då, hur gick det för honom? Han hade ju hållit de hemliga överläggningarna. Han placerade sig på rikets nästhögsta post: talmansstolen, låt vara att den numera kommit i skymundan när statsministerns roll blivit större.

En stunds övervakning

onsdag, 19 augusti, 2009

Det som ibland kallas integritetsdebatten (och ibland något helt annat) har pågått länge nu. Bara en randanmärkning: även om man uppskattar polisens myndighet innebär satsningarna på övervakning i olika former att övervakandet som metod blir en allt större del av polisens samlade verksamhet. De som kan komma undan den (och här lämnas läsaren att fundera på vilka det kan vara) har alltså allt mindre av andra metoder att frukta. Vilka fastnar oftare i det elektroniska nätet, vilka gör det mer sällan? Vilka blir brottslingar, vilka finns utanför filtrens ljus?

Hej då, von Humboldt

torsdag, 9 juli, 2009

För bara en eller två generationer sedan genomfördes den stora majoriteten av klassresorna bildningsledes. De hisnande historierna om de två tomma händerna som slutade fulla av aktier för ett stort företag var och förblir undantag. Den vanligaste inträdesbiljetten till den expanderande medelklassen var det som kallades för läshuvudet.

De som gjort den här anspråkslösa klättringen (eller har föräldrar som gjorde den) är de som format det nuvarande skolsystemet. Det innebär att en universitetsutbildning numera, för denna andas barnbarn, är oundgänglig för att vidmakthålla den egna klasspositionen. Det är endera det, eller ett lågavlönat jobb. Studenternas främsta intresse i universiteten är att komma därifrån och ut i det anständiga yrkeslivet.

Det är detta, och inte socialistiska folkuniversitetssträvanden, vikande skattefinansiering eller undervisningsministeriets reformer som slutligen har begravt bildningsuniversitetet.

Man kan kanske lukta sig till ett typiskt medelklassförakt här. Det har inte med saken att göra. Det är inte svårt att förstå varför det ligger till så här, och heller inte svårt att sympatisera med alla dem som går denna den numera bredaste av vägar – om man har klart för sig hur det ligger till, och inte varken romantiserar eller stirrar sig blind på den ena eller andra mandatperioden. Det är heller inte svårt att se vad problemet med den ursprungliga tanken om bildningsuniversitet är: andlig odling på det ekonomiska oberoendets goda jordmån.

Försöker Sfp avskaffa sig själv?

måndag, 1 juni, 2009

Man tycker ju att de skulle lära sig något av sina misstag.

Men nej. Det har alltså uppdagats att Calle Haglund fått överlägset mest pengar av partiet för sin kampanj, trots allt tal om 20 huvudkandidater. Följd av Björn Månsson.

Ulla Achrén är som vanligt upplysande. till YLE säger hon att det viktigaste kriteriet är sannolikheten att bli vald. OK. Men då är det inte Calles fantastiska egenskaper som är avgörande utan, citat goddammit: ”Ålder, kön, region”.

Carl Haglund får alltså mest pengar för att han uppfyller de viktigaste kriterierna för Sfp, nämligen att han är ung, man och hesabo. (ok, Esbo, vem bryr sig)

Och sedan när det här börjar bli lite pinsamt ger man 15000 till – åt Nils Torvalds. Ok, jag kan hålla med om att han i vissa frågor är lille calles motsats – Torvalds har ju något slags substans och brukar i allmänhet säga något när han uttalar sig. Men: Man (check), Hesabo (check). Nåja, man har väl äldre väljare också.

(Kul också hur Achrén tre gånger upprepade exakt  samma svar på olika frågor från journalisten. Hennes mediaträning verkar ha blivit på hälft.)

Några ögonblicksbilder från Åbo Akademi

tisdag, 26 maj, 2009

Den självklara rubriken till den här texten är egentligen redan skriven, och dessutom här, för lite mer än ett år sedan:

Det som alla säkert nu önskar är arbetsro och att alla skall få arbeta med sitt, åtminstone ett par månader tills nästa helt oväntade och omotiverade reform sjösätts.

QED.

Vår första ögonblicksbild kommer från en sympatisör inom administrationen. Den enda uppgift en administration borde ha är att underlätta för studenter och forskare att studera och forska. Det finns egentligen ingen fråga om intressen i den här uppgiften, en förvaltnings uppgift.
I takt med att pengar till universiteten blivit en principiell bristvara har också förvaltningen kommit att se personal och studenter som besvärliga  utgiftsposter (särskilt de små ämnen som ständigt ligger på för att försöka krama ut någon extra cent). Förvaltningen tar på sig ett ansvar att få även forskningen och studerandet att hemsökas av den ständiga bristen. Plötsligt får man också på köpet ett intresse, att försvara sig själva mot de tärandes kritik.
Avståndet växer ständigt mellan administrationen och det som ska administreras.

Vår andra ögonblicksbild är helt enkelt tagen ur luften: finlandssvenskheten försvarar sin ställning som angeläget forskningsämne. Kulturstudiet och -kritiken på svenska i Finland verkar ha som sin huvuduppgift att studera sig självt. Ständigt nya doktorsavhandlingar om ständigt snävare delar av en drömd ”kultur” kretsar i den lilla banan mellan fondunderstöd, disputation i Åbo och, kanske, några kultursidor i finlandssvenska tidningar.

Låt oss pröva någonting för den här bloggen mycket ovanligt, ett embryo till en språkpolitik: man ska på svenska, i Finland, kunna forska om angelägna ämnen utan att vara det minsta intresserad av finlandssvenskhet (eller att klistra på ett dylikt alibi på sin avhandling för finansieringens skull). Man ska, vågade tanke, till och med kunna forska om sådant som kan vara intressant utanför svenskfinland.

Vår sista ögonblicksbild är mer av en notis, i kvällstidningsformat: studentkårens högskolepolitik är en plantskola för blivande Sfp-politiker, och inte så värst mycket annat.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.