Fonddebatten

Trygve Söderlings debattartikel om maktkoncentratrionen i Hbl har väckt en del respons i tidningarnas ledare. Söderling begick ett strategiskt misstag – han passade på att slänga en känga på pressen, vilket man givetvis inte gör ostraffat. Det här är ju bara ett litet stickspår i artikeln och också något som vi på motkulturfonden påpekat tidigare. Men det blir rätt dråpligt när Max Arhippainen i sin ledare på söndagen först använde halva texten till att med emfas förneka att det att fonderna äger tidningarna leder till självcensur, och sedan presenterar den mest välvilliga tolkning av situationen som bara kan tänkas. Enligt Arhippainen saknar ”söderlings insinuationer om den finlandssvenska dagspressen” all grund.

Det här är givetvis inte svårt att förstå – den journalist som skulle gå med på att man idkar självcensur skulle antagligen må väldigt dåligt på ett personligt plan, så det är klart man föredrar att förneka, inte minst för sig själv. (Kenneth Myntti skriver i Vasabladet säger att kritiken missar målet, och om man som Myntti fokuserar enbart på Rex-affären kan man väl säga att det stämmer.)

Men det som Söderling pekar på blir ändå smärtsamt tydligt i Arhippainens ledare. Det Arhippainen försöker göra är nämligen att avleda uppmärksamheten från det problematiska i situationen.

De viktigaste aspekterna har hamnat lite i skuggan av de ovannämnda debatterna. Behövs det ett framtidsinstitut? Vad skall det syssla med?

Det är helt klart att dessa frågor inte alls är de viktigaste att diskutera. Forskning kring finlandssvenskeheten är säkert användbar och det är rätt enkelt att tänka ut möjliga frågor att undersöka. Inget av detta är det minsta kontroversiellt.

De viktigaste aspekterna är just de som Söderling lyft fram – det att framtidsinsitutet nu verkar bli ett institut som ska verka i kontrast till ÅA:s oberoende finlandsvenska forskningsinstitut och det mera demokratiska folktinget som ett institut under kontroll av just den maktelit som styr fonderna. Även detta försöker Arhippainen släta över:

Den viktiga underliggandefrågan gäller de generella riskerna med maktkoncentration. Men även den hamnar i en återvändsgränd om den bara blir personfixerad.

Vad betyder maktkoncentration om inte just att makten koncentreras i ett fåtal personers händer? Som Söderling påpekade kritiserar man ivrigt Berlusconi och Putin, eller är denna kritik också för personfixerad?

Det är klart att det för de konventionella medierna är svårt att ta sig an C Taxells imperiebyggande. Taxell är skicklig nog för att undgå misstag (lagbrott) och använder sig av underhuggare som Broo för att undvika att synas i offentligheten. FST:s spotlight gjorde ett inte allt för lyckat försök i samband med Rex-affären. Men man kan ju undra varför det är så svårt att påtala just det omoraliska i hur den här gruppen handlar. Det finns en påtaglig diskrepans mellan ideal och handlande – en tydlig vilja att härska och att samla på sig så många nyckelpositioner som möjligt osv. Allt det här är sådant som man borde kunna kritisera i en tidningsledare. Det är just den kritiken som är så lam i finlandssvensk media.