Fonddebatten
Trygve Söderlings debattartikel om maktkoncentratrionen i Hbl har väckt en del respons i tidningarnas ledare. Söderling begick ett strategiskt misstag – han passade på att slänga en känga på pressen, vilket man givetvis inte gör ostraffat. Det här är ju bara ett litet stickspår i artikeln och också något som vi på motkulturfonden påpekat tidigare. Men det blir rätt dråpligt när Max Arhippainen i sin ledare på söndagen först använde halva texten till att med emfas förneka att det att fonderna äger tidningarna leder till självcensur, och sedan presenterar den mest välvilliga tolkning av situationen som bara kan tänkas. Enligt Arhippainen saknar ”söderlings insinuationer om den finlandssvenska dagspressen” all grund.
Det här är givetvis inte svårt att förstå – den journalist som skulle gå med på att man idkar självcensur skulle antagligen må väldigt dåligt på ett personligt plan, så det är klart man föredrar att förneka, inte minst för sig själv. (Kenneth Myntti skriver i Vasabladet säger att kritiken missar målet, och om man som Myntti fokuserar enbart på Rex-affären kan man väl säga att det stämmer.)
Men det som Söderling pekar på blir ändå smärtsamt tydligt i Arhippainens ledare. Det Arhippainen försöker göra är nämligen att avleda uppmärksamheten från det problematiska i situationen.
De viktigaste aspekterna har hamnat lite i skuggan av de ovannämnda debatterna. Behövs det ett framtidsinstitut? Vad skall det syssla med?
Det är helt klart att dessa frågor inte alls är de viktigaste att diskutera. Forskning kring finlandssvenskeheten är säkert användbar och det är rätt enkelt att tänka ut möjliga frågor att undersöka. Inget av detta är det minsta kontroversiellt.
De viktigaste aspekterna är just de som Söderling lyft fram – det att framtidsinsitutet nu verkar bli ett institut som ska verka i kontrast till ÅA:s oberoende finlandsvenska forskningsinstitut och det mera demokratiska folktinget som ett institut under kontroll av just den maktelit som styr fonderna. Även detta försöker Arhippainen släta över:
Den viktiga underliggandefrågan gäller de generella riskerna med maktkoncentration. Men även den hamnar i en återvändsgränd om den bara blir personfixerad.
Vad betyder maktkoncentration om inte just att makten koncentreras i ett fåtal personers händer? Som Söderling påpekade kritiserar man ivrigt Berlusconi och Putin, eller är denna kritik också för personfixerad?
Det är klart att det för de konventionella medierna är svårt att ta sig an C Taxells imperiebyggande. Taxell är skicklig nog för att undgå misstag (lagbrott) och använder sig av underhuggare som Broo för att undvika att synas i offentligheten. FST:s spotlight gjorde ett inte allt för lyckat försök i samband med Rex-affären. Men man kan ju undra varför det är så svårt att påtala just det omoraliska i hur den här gruppen handlar. Det finns en påtaglig diskrepans mellan ideal och handlande – en tydlig vilja att härska och att samla på sig så många nyckelpositioner som möjligt osv. Allt det här är sådant som man borde kunna kritisera i en tidningsledare. Det är just den kritiken som är så lam i finlandssvensk media.
Evagrios är den bästa (och enda) kommentaren till Arhippainens ledare jag sett hittills. Vore fint att se den publicerad i Hbl, tycker jag (av naturliga skäl) — har du försökt?
(Rätta dock först ”Tryggve”> Trygve (Arhippainen stavar fel), ”tiderna” på rad 8 (”tidningarna”?) och, mera fatalt, nära slutet ”Taxell är skicklig nog för att begå misstag (lagbrott)” (du menar väl ”undgå misstag”?)
Hela Motkulturfonden verkar vara en underbar idé. Men betecknande att dessa saker diskuteras anonymt. En annan anonym, ”Amos Andersons spöke” (!)skrev om i ett mejl till mig, f.ö. ett mejl med mycket intressanta uppgifter:
”Det värsta är att svenska journalister har munkavle, det går inte att skriva, kritisera höga gubbar. Man mister lätt jobbet, man kan bli utan bidrag, stipendier. (Hela familjen riskerar att komma i onåd). Ingen vågar prata, dess mindre skriva.”
Läs f.ö. den ledare av Torbjörn Kevin i Åbo Underrättelser som Max A också läst, betydligt piggare text:
http://www.abounderrattelser.fi/au/1611942.php
Ett centralt stycke i Kevins text:
”Om ÅU och andra tidningar inte i tillräcklig mån ägnar sig åt att punktera fondmakten beror det inte på att vi inte vågar ta upp problematiken. Det beror på att västerländsk journalistik behöver källor.
Att den Taxellska positionen diskuteras vid lunchbord är en sak. Att få det artikulerat i offentligheten har visat sig vara omöjligt.”
Borde inte — i detta västerländska, öppna samhälle — det undersökande väderkornet bli extra intresserat just där man stöter på det mest kompakta tigandet?
Jag kan också säga att veckan sen min juttu publicerades har lärt mig att den fiktiva föreningen Anonyma Finlandssvenskar (som inte vågar gå ut med eget namn, men nog kan tipsa om underligheter) är större än jag föreställde mig. Samtidigt börjar jag fråga mig om man i fallet svenskfinland faktiskt kan tala om ”västerländsk journalistik”.
Tack för rättelserna och kommentaren. Var anonymitet handlar givetvis just om det du talar om, men också om det att det i Svenskfinland speciellt, men även annars, anses vara så att om man inte är någon så betyder det man säger inget, samt att vi visar solidaritet med Subcomandante Marcos.
Tack igen för din juttu, den var nog det fräshaste jag läst i Husis på år och dag.
Jag har dåliga erfarenheter av att försöka kritisera Husis i Husis, så jag tror jag står över. De skulle ge insändaren en missvisande rubrik och skriva ett svar där de lyfter fram nån ovidkommande detalj för att försöka få mig att verka oseriös. Eller bara låta bli att publicera.
Det Trygve Söderling påstår, nämligen att ägarstrukturen påverkar innehållet i den finlandssvenska dagspressen, borde vara en plattityd som inte genererar någon debatt, men påståendet träffar på ett obehagligt sätt mitt i prick och sårar därför ledarskribenterna. Beroendet är av allvarlig karaktär; man vågar skriva kritiskt om Putin och Berlusconi, men inte om Broo. De centrala frågorna blir således a) bevakningen b) maktkoncentrationen och myglet och c) framtidsinstitutets funktion. Under veckan som gått har detta belysts i Vasabladet med synnerligen intressanta och tankeväckande inlägg av sfp:s viceboss Nils Torvalds, Sven-Erik Klinkmann och Levi Ulfvens. Torvalds kör hårt mot myglet och finns kommenterad på: http://bloggen.fi/stjernberg
Torvalds viktiga juttu i Vbl 8.1 och ÅU 9.1. kan läsas på hans hemsida:
http://www.nilstorvalds.fi/artiklar/artikel-8275-6014.html
svenska yles referat + 3 anonyma kommentarer på
http://svenska.yle.fi/nyheter — sök på Torvalds
Intressantast är att Hbl hittills inte nämnt inlägget, varken i går eller i dag. Snart kan man tala om mörkande. Det handlar trots allt om det första inlägget som har politisk tyngd eftersom det görs av sfp:s viceordförande.
Såklart händer det riktigt intressanta saker när man själv är bortrest och inte kan läsa husis! proffsigt omrört i soppan som tycks ha brunnit rejält i bottnet på senaste tiden, Söderling och Motkulturfonden. tackar, tackar.
Forskare har kunnat iaktta att det bland apor förekommer populationer med subgrupper. En medlem av en sådan grupp smälter in i huvudpopulationen under förevändningen att han delar huvudgruppens intressen angående föda och trygghet. Emellertid arbetar han för att lägga beslag på så mycket som möjligt av samhällets tillgångar för egen del för att således stiga i rang. Efter ett tag delar han sina resurser med en annan av subgruppens medlemmar, så en tredje och så vidare tills det finns tillräckligt med medlemmar för att motstå hotet och kritiken från huvudgruppen. Huvudgruppens mutbara medlemmar kan få vissa fördelar mot visad lojalitet utan att ändå nå en fullvärdig position i subgruppen. Och så har man uppnåt fördelar i skrämsel och disharmoni. Hotar faran utifrån så intar man också den högsta positionen i samhället, i trädet, medan andra försvarar eller lämnas åt sitt öde.
Men detta handlade om apor. Ingen kan väl tro att något sådant skulle drabba Svenskfinland. Även om traditioner värderas högt.
HBL OCH FNB SKÖTER SIN JOURNALISTIK I BÄSTA PRAVDA-STIL
Det att HBLs Max Arhippainen förnekar ofta det uppenbara och påstår att inte HBL skulle vara offer för den självcensur som i allmänhet präglar de snälla och i många fall tandlösa finländska mediorna är ingenting nytt för mig som undersökande journalist. Ett bra exempel är hur både HBL och FNB (med Jan Snellman i spetsen som påstår sig ensamt kunna avgöra vad som går vidare i notiskön, redan detta borde få larmklockorna att ringa…) är det såkallade FISS-HBL-fallet. Här är det frågan om en skandal som ytterst handlar om korruption i Svenskfinland och är sällsynt väldokumenterad.
Saken har behandlats av Undervisningsministeriet som prickade SSKH för att inte korrigera uppenbara fel i viktiga offentliga dokument och fallet har gått vidare till Justitiekanslern och där godkänts för vidarebehandling! Den utländska pressen bl.a. i USA har publicerat notiser angående fallet.
Men, de flesta finlandssvenskar och finländare i allmänhet som inte kan läsa engelska kommer såvitt jag kan se aldrig att få veta om detta intressanta fall, ty Arhippainen, Snellman och andra journalister vars integritet nu prövas har satt stopp för det. Man kan kritisera Söderlings teser hur man än vill, men bevisen talar direkt emot Arhippainens, Snellmans och många finländska journalisters trovärdighet i frågan.
Se t.ex.
http://arizona.indymedia.org/news/2008/01/71370.php
Det kan vara dags för en närmare undersökning av bl.a. Huvfudstadsbladet och Vasabladet.
Och om det finns flera sådana
här fall så vore det på sin plats för fonderna, annonsörerna
och dem som prenumererar på dessa tidningar att omvärdera sitt stöd
till dessa tidningar och därmed ge ett klart
tecken de INTE kommer att tolerera bevisad döljning av nyheter, oberoende av hurdana lojaliteter som Hbl, FNB och deras chefredaktörer
eventuellt känner för de finlandssvenska institutionerna.
En tid sedan det här ämnet var på tapeten men föråldrat är det inte och därför ordnar Åbo Gröna Vänster inkommande måndag en diskussion om fondernas inflytande över massmedia i Svenskfinland. Trygve Söderling inleder, och Max Arhippainen och Torbjörn Kevin kommenterar.
Plats: Auditorum Armfelt, Arken, ÅA (Fabriksgatan 2)
Tid: Måndagen den 20.10 kl 15.00
Alla välkomna!