Bilden av romer som tigger i Helsingfors

I fredagens Tv-nytt (11.1) i FST5 annonserades ett inslag om de romer som tigger på gatorna i Helsingfors. Annonseringen berättar bl.a. att romerna vägrar ta emot vanliga jobb. När väl reportaget – som för övrigt är informativt och i mitt tycke bra – kommer får vi veta att socialarbetare försökt ta kontakt med romerna men att de är misstänksamma mot myndigheterna. Av den här slutsatsen dras att romerna inte vill få hjälp. Mannen som representerar myndigheterna och som uttalar sig tycks säga ”vi skulle nog vilja hjälpa dem men då de inte vill” och hela slutsatsen har någonstans på vägen blivit att romerna avböjer alla andra jobb, de vill helt enkelt tigga. Och myndigheten Finland sträcker händerna i vädret i ett slags ”vi har försökt”.

Kalle Augustsson som kört flera hjälpsändningar till romer i Östeuropa och känner rumänska romer i Helsingfors säger att romerna visserligen ställer sig skeptiska till myndigheter, men han uppmanar människor att ta kontakt med dem och skapa förtroende. De är vanliga människor, säger Augustsson. Jag tänker att skepticismen hos romerna kanske inte är att undra över då det handlar om ett folk som fått utstå förföljelser och utanförskap runt om i Europa.

När reportaget är slut funderar jag över rubrikernas betydelse. Det är en skillnad mellan att presentera ett nyhetsinslag i ordalag som framställer romerna som ”de som inte vill ha vanliga jobb” och att säga att ”de är rädda för myndigheterna”. Det första påståendet bidrar helt säkert till fler fördomar och romerna porträtteras som annorlunda, konstiga, kanske rent av lata eftersom de tydligen vägrat andra jobb trots att de finska myndigheterna varit så fina och erbjudit dem hjälp. Den andra beskrivningen säger något helt annat – den bidrar till ökad förståelse för romernas reaktion. Varför är det inte den här bilden man vill lyfta fram?

I höstas gjorde också Hbl ett reportage om dessa romer. Vad jag kommer ihåg ville reportaget på ett angeläget sätt lyfta fram romernas situation. Det som störde mig var däremot den bildtext som en av bilderna hade. Det stod nämligen att den tiggande romen på bilden blivit arg när fotografen tagit bilden. Att tidningen ändå publicerade bilden förbryllar mig. När en människa blir arg, och tydligt inte vill vara med på bild – varför ska bilden ändå publiceras? Det finns säkert tillfällen då det är helt berättigat men i det här fallet var det frågan om ett tiggande rom som protesterade. Har man som tiggande rom inte nåt att säga till om då det gäller att bli publicerad i en dagstidning? Även här känns det som om romen inte får vara en fullvärdig människa. Reportaget vill ju romen väl, kanske försvaret säger. Men varför har man då inte bemödat sig om att berätta det för romen ifråga? Om mannen fortfarande är motvillig efter att man berättat sitt syfte finns vad jag kan förstå inget annat att göra än att låta bli att ta fotot eller publicera det. Det tillvägagångssätt som beskrivs i Hbl inger inte förtroende. Var finns respekten för den andra människan?

Tillbaka till reportaget i Tv-nytt. Vi får följa med till den rumänska ambassaden. Här tycker man sig inte ha skyldighet eller mandat att ingripa i romernas situation, om det nu skulle visa sig att de är rumänska medborgare d.v.s. Det är den första förutsättningen. Och ja, att tigga är helt lagligt. Och ingen tycks ha vänt sig till ambassaden om hjälp. Nehepp. Då visste vi det. Händerna tvådda.

Vilken bild får vi då summasumarum? Att tiggarna i själva verket klarar sig ganska bra, att de inte vill ha andra jobb, att de är argsinta romer?

Varken ambassaden eller de finska myndigheterna utstrålar övertygande ansvarskänsla. Lova att det finns fler människor som Kalle Augustsson.