Staten och Stora-Enso 2
Björn Sundells ledare i dagens Hbl (18.1) kommenterar Statens roll i Stora-Ensos nedläggningsbeslut. Han påpekar, med hänvisning till aktiebolagslagen, att staten inte kan driva sina (i detta fall regionalpolitiska) intressen på bekostnad av andra ägares intressen (maximal utdelning på sitt aktieinnehav). Enligt Sundell har minister Häkämies motiverat regeringens tystnad i frågan i dessa termer.
Illustrationen där Häkämies tvår sina händer beskriver bra dennes uttalande om att staten inte kan belasta andra ägare med sina speciella intressen. Ministerns uttalande kunde tolkas: ”Vi skulle i egenskap av Finlands regering vilja ingripa, men det som skulle möjliggöra att vi ingrep, nämligen vårt aktieinnehav i Stora-Enso, utesluter samtidigt ett sådant ingripande, eftersom vi i egenskap av aktieinnehavare bara förväntas se till aktieägarnas samfällda ekonomiska intressen och våra regionalpolitiska strävanden går stick i stäv med dessa.”
Sundell slår ut med armarna och konstaterar att ”aktiebolagslagen är entydig”. Jag uppskattar ändå hans förslag till hur regeringen i ekonomiska termer skulle kunna driva sina regionalpolitiska intressen. Detta kunde, enligt Sundell, ske t.ex. genom att försöka visa att beslutet de facto inte ligger i aktieägarnas ekonomiska intressen. D.v.s. att det är ett förlustbringande beslut.
Det som bekymrar mig är däremot att Sundell inte problematiserar ramarna som Häkämies tycker att lagen ger honom att luta sig emot. I mina öron låter Häkämies uttalande nämligen mera som ett svepskäl, för att dra bort uppmärksamheten från en bristande vilja att ingripa.
Lagen är, vill jag påstå, inte alls entydig som Sundell skriver. Den är entydig bara i det avseendet att den styr diskursen. Den slår nämligen fast att diskussionen om ett aktiebolag måste föras i ekonomiska termer och att alla beslut, trots att de inte direkt är ägnade att öka bolagets vinst, ändå måste motiveras med hänvisning till sådana grunder. Vad som kommer att falla in under dessa grunder är helt öppet, vilket Sundells förslag med all tydlighet visar. Det visar också det faktum att bolag kan göra miljömässigt goda beslut, trots att dessa minskar vinsten som bolaget gör, och trots att det inte strikt taget finns några juridiska hinder för att låta bli. Motiveringarna brukar då ofta handla om bolagets rykte. Man månar om varumärket, och hävdar att detta i långa loppet är ekonomiskt gynnsamt. Detta visar att aktiebolaget verkar i ett samhälle där alla möjliga intressen vägs mot varandra. Aktiebolagsformen är dock utformad för att så långt det går legitimera att man struntar i andra hänsyn än rent vinstgivande. Man kan, så att säga välja och vraka i vilka saker man försöker passa in i den ekonomiska retoriken och därför blir statens handlande i detta fall i främsta rummet en fråga om att vilja göra något. Detta hänger ihop med den märkliga egenheten att det ofta ses som en uppoffring från ett aktiebolags sida när man genomför förändringar för att t.ex. förbättra reningen av utsläpp. Varumärket får ett positivt skimmer av dylika beslut trots att dessa åtgärder ur ett moraliskt perspektiv är det minsta man kan förvänta sig och att allt annat vore klandervärt. Ett aktiebolag kan med andra ord räkna med beröm för något som människor förväntas göra.
Detta som försök att problematisera dels regeringens handlande, dels aktiebolagets dynamik.
