Mannerheim
På radio Vegas hemsida rasar en debatt om en animationsfilm som handlar om Mannerheim. Frågan som debattinläggen tar ställning till är om det är tillåtet att skämta om Mannerheim (som av vissa anses vara en av Finlands största krigshjältar, medan han av andra betraktas som ”slaktar-Manne” p.g.a. sin roll under inbördeskriget). ”Skämtandet” består, om jag förstår saken rätt, av att Mannerheim i filmen har ett förhållande med en man och att han bär korsett. Ingen har ännu sett filmen – den har inte haft premiär (så det är därför svårt att veta vad Vegas reporter syftar på med ”skämt”).
Här kan ni avnjuta debatten:
http://svenska.yle.fi/vega/program/radiohuset/respons.php?id=9073
Jag måste säga att jag tycker det är en smula roligt – oavsett hur hemsk kontexten och bakgrunden är – att internettroll nuförtiden också maskerar sig som gamla, finlandssvenska gubbar. Här är en av mina favoriter:
Skämt är alltid skämt och bör tas med en nypa salt. Men så fort rödingarna ger sig på vår marshalk, då vet ju man vad det är fråga om, då är det skymf och inget skämt mera. Allt slag av skymf och osedlighet som skadar vårt fosterland är av ondo, det må nu sedan handla om vår marshalk eller andra ledande personer i samhället, detta gagnar ju ingen. Tyvärr har våra rödingar inte ännu förstått detta.
I Finland är förstås ”röding” ett begrepp som används som en gest mot inbördeskriget 1918. Ett till:
Visst får man skämta om allting även om Mannerheim men det skall hållas på en hygglig nivå och inte bli plumpt. Det passar inte att visa Mannerheim i lila korsett på självständighetsdagen i tv.
I HBL uttalar sig en person som säger att filmens antydningar är ”hädelse”, som att säga att ”Gud är homofil och har ihop det med Adam i paradiset”. Jösses.
Jag väljer att publicera detta inlägg därför att de här reaktionerna, i all sin plumphet, ändå säger något om något. Om Mannerheim hade presenterats som extravagant kvinnojägare, då hade nog få reagerat. (Tänk t.ex. på hur en ”obligatorisk” del av finska krigsfilmer går ut på att visa hur soldaterna affilierar sig med ryska damer.) ”Fel” slags romantik i armésammanhang verkar tydligen fortfarande vara något av ett tabu i Finland.
Jag har svårt att få grepp om den här vågen av ikonoklasm som mittialltsammans dykt upp. Jag vet inte riktigt hur den skall förstås. Iof är det helt begripligt att vissa gamla stötar blir förbannade direkt då man börjar peta i Mannerheim myten, inget underligt med det. Men det trista är att det uppstår en diskussion där det inte fins några förutsättningar för att de olika sidorna kan mötas och disskutera samma sak. En stor del av skulden till det här, tycker jag ligger hos median som blåser upp vissa förutfattade meningar. husis hade ändå en bra artikel där Lillkvist intervjuas och själva syftet med animationen kom fram. Den handlar om en helt sann historia där Mannerheim under sina resor hittade en Kirgis som fungerade som hans vägvisare och senare som hans betjänt. Mannerheim släpade med sig Kirgisen till Finland var denna efter ett tag dumpades. Det tragikomiska var att Kirgisen sedan flyttade till Pispala i Tammerfors,förmodligen det mest ”röda” stället i Finland. Där fick han stryk hela tiden pga av sitt samröre med Mannerheim och till slut tog han antagligen livet av sig. Lillkvists syfte är att skriva historia underifrån, att ta fram sådana sidor av Mannerheim som är dolda av myten. Det här verkar sist och slutligen som ett sunt och terapeutiskt projekt, och jag tror att Finland behöver just sådana nyanseringar av historian, eftersom den fortfarande är fixerad i föråldrad retorik och liturgi. Det handlar alltså inte överhuvudtaget om ett skämt utan något mycket djupare och mera medvetet. Den väsentliga frågan är om vi anno 2008, är beredda att börja peta i vårt kollektiva minne och möjligtvis se andra historier än den som de gamla stötarna kramar sig fast vid. Jfr. tex med Tali-ihantala debatten som går i husis, den handlar om exakt samma sak, men från motsatt ståndpunkt. Man diskuterar Åke Lindmans, antagligen totalt crappiga film, som om den vore en korrekt och oifrågasettbar beskrivning av fortsättningskriget (de gamla stötarna dvs). Jag tror att det är någonting viktigt på gång i de här debatterna, och hoppas på att de är symptom på att mytologiseringen av kriget, Mannerheim får börja ge vika för en rad riktiga, men annorluda historieroch minnen från den perioden.
Bra inlägg av mudhoney.
Med jämna mellanrum slår en verkligheten verkligen som en järnnia mellan ögonen och man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta. Precis som i sommarens utvisningsdebatt (den där folk fick ringa in till Hbl, ni minns) är det bara att hoppas och önska att det här är åsikter som sakta men säkert gå ur tiden. Lillkvist gör utan vidare mer för den finländska historeskrivningen än Lindman.
Förbannad över dockteater och muhammedkarikatyrer får vem som helst bli. Det är ändå bara så att yttrandefriheten smäller högre än en människas känsloreaktioner. Är det inte den friheten man krigade för?
För att visa att den yngre generationen är mer tolerant kunde man framföra en pjäs med Hitler som homosexuell. Det har man gjort i Sverige. Egentligen är det den naturligaste saken i världen att han var det.
”Egentligen är det den naturligaste saken i världen att han var det.”
Jag kanske är överkänslig (det här med att inte kunna avgöra hur någonting betonas då man läser det) – men menar du alltså att Hitler var homosexuell och därför massmördare, ungefär som hur det i vissa debattcirklar gärna poängteras att Stalin & Hitler var ateister, och att denna brist på andlig vägledning skulle vara en mer eller mindre direkt orsak till miljoner döda…
…eller menar du att massmördaren Hitler också mycket väl kunde ha varit homosexuell, precis som, tja, Mannerheim, Jesus & Mohammed?
Sedan ser jag inte var toleransen skulle ligga i att framställa Hitler som homosexuell. Inte i ett samhälle där ”jävla homo” och ”satans bög” är vedertagna skällsord. Men kanske jag är trångsynt.
Det finns väl fler indikatorer på att Hitler var homosexuell än att Mannerheim var det. Amerikanarna kom med sin första personprofilering på mannen åtminstone redan på 40-talet. Att han var pervers tyckte de ju. Men huruvida homosexualiteten bara är en ytterligare sund detalj utan betydelse eller inte är svårt att veta. Man har ändå utgått från att hans barndom var av avgörande betydelse för hans destruktivitet.
Men poängen är så klart en annan. Väcker det att man sammankopplar Hitler med homosexualitet, sant eller inte, en reaktion som vittnar om intolerans hos de mänskor som trott sig vara toleranta? Vad får man säga?