Uppdrag granskning

Under de senaste veckorna har granskning på olika sätt varit föremål för debatt. Debatterna har dock handlat om olika saker, och det intressanta är att det i dessa debatter framkommer ett antal olika bilder av den roll granskning har i politiska sammanhang.

Det är Kanerva-affären som dryftats mest under de senaste veckorna i finska medier. En del av debatten har handlat om huruvida det är rätt eller politiskt relevant att medier granskar politikers privatliv. En mera allmän fråga har gällt vilket slags granskningsansvar medier har. Utövar medier politiskt legitim makt, så att t.ex. mediernas fokusering på en viss fråga t.o.m. kan bidra till att avsätta en utrikesminister?

En andra form av granskning har diskuterats på HBL:s debattsidor för ett tag sedan då f.d. Utlänningsverket, nuvarande Migri, igen hade avvisat en iraniers asylansökan, fastän mannen själv var säker på att han skulle fängslas så fort han anlänt till Iran. Det är dels Migris beslut som debattörer kritiserat, men också verkets beslutsprocesser har ställts i fråga. Bristen på öppenhet, samt dunkla bevekelsegrunder för vissa av besluten. Företrädare för denna myndighet har hänvisat till nödvändigheten att uppgifterna kring varje ärende hemlighålls – p.g.a. integritetsskydd, och man har också upprepade gånger hänvisat till det idoga forskningsarbete som ligger bakom besluten om att avvisa eller godkänna en asylansökan. Men den här debatten lär fortsätta.

De här två (eller tre, medias granskning av sig själva medräknat) olika aspekterna av granskning är förstås helt centrala former av politik – granskningen av enskilda politiker, och granskningen av politiska organ och offentliga myndigheter. Det finns naturligtvis en hel del frågor här, vilket Kanerva-affären visar; vilket slags granskning är relevant, och vad är det som skiljer centrala frågor kring politikers trovärdighet från sleazy underhållningsjournalistik? Men det finns ännu en form av granskning som jag tycker att är minst lika central, om än mycket mindre uppmärksammad. För ungefär en vecka sedan (8.4) skrev Theresa Norrmén en intressant kolumn i HBL om de rumäner som setts tigga i Helsingfors och vårt ansvar för den situation som uppstått. Norrmén diskuterar vad det innebär att ”vi inte vill se dem”. Hon skriver om den tystnad som präglat denna icke-diskussion. Det Norrmén gör i sin kolumn är att ställa viktiga frågor om våra egna föreställningar och reaktioner. Exakt vad är det vi menar då vi säger att ”ingen ska behöva tigga på gatorna i Finland”? Hon skriver:

Det viktiga för oss, som finländare och som européer, är att väl vi inte vänjer oss vid synen, att vi inte upphör med att bli illa berörda, inte låter oss nöja med vaga myndighetsyttranden om att ”man borde kanske sätta i gång något projekt….” utan att vi kräver av myndigheter, kommuner, hjälporganisationer, frivilliga att faktiskt starta de här hjälpprojekten.

Hon ställer den viktiga frågan: vilket slags EU vill vi ha? Vill vi ha ett EU där människor tvingas tigga?

Ibland tänker man sig att politik handlar om att administrera redan på förhand givna intressen. Givet denna bild, kommer politik att te sig som en gigantisk byråkratiapparat. Också då man alltför mycket betonar granskningen av politiker och offentliga organ är det lätt att glömma att denna granskning trots allt, i slutändan, handlar om vilket slags samhälle vi vill ha, vad vi ser som politik, vad som är viktigt för oss, i våra liv.

Men ofta är det just vad vi vill som i en viss bemärkelse är det oklara. Det är på många sätt enklare att se politik som en administrativ maskin än att ställa verkliga, utmanande frågor om vad vi vill, och dessutom, vad det betyder att vilja vissa saker. T.ex.: vad innebär det att vi ”inte vill se tiggare i Finland”? Det här är, anser jag, inte endast en fråga som politiker bör ställa sig; utan det är också en fråga som vi alla tampas med. ”Politiken representerar folkviljan”. Det här stämmer ju, men politik blir lätt en väldigt avlägsen affär om man med våra politiska angelägenheter uteslutande avser ”vår” granskning av politiker och politiska och offentliga organ genom val och genom medier. Politik kan, som jag tycker att Norrmén visar i sin kolumn, också handla om andra saker. Jag säger förstås inte att det inte skulle finnas några problem med politiker och offentliga organ; men det jag nog skulle hävda är att vi inte kommer så långt om politik handlar bara om (proffs)politiker. Politik har väldigt lite med ”expertis” att göra, även om det kan finnas en sådan dimension i vissa konkreta frågor.

ps. När jag läser igenom den här texten känns den både jobbigt förnumstig och naiv. Men förnumstigheten är eventuellt just en del av det här problemet, som jag själv är en del av; att politiska diskussioner så lätt blir ett slags självhävdelse, snarare än att man på riktigt skulle granska sina egna reaktioner och föreställningar. Det är svårt. Men varför är det så svårt? Varför är det så sällan som politik på riktigt känns angelägen? Säg bara inte att ett krav på angelägenhet är flummigt, idealistisk trams, att politik handlar om riktiga frågor. Det är ju just det jag är ute efter: på vilket sätt kunde politik handla om riktiga frågor?