Fattigdomen och avundsjukan

Den så kallade ”fattigdomsdiskussionen” har pågått sporadiskt i finländska dagstidningar under våren. En av startpunkterna för diskussionen var Stakes meddelande i februari om att klyftan mellan rika och fattiga nu har nått samma nivå som på 1970-talet. Orsaken till klyftan är att låginkomsttagarnas andel av bruttonationalinkomsten under senaste 15-20 år har minskat i förhållande till höginkomsttagarna. Diskussionen om fattigdomen kom verkligen igång när statsminister Vanhanen under centermötet i Lahtis försökte nullifiera frågan om det finska samhällets polarisering och ekonomiska tudelning. Vanhanens reaktion var ganska mycket i linje med reaktionen under ”vårdkrisen”, det vill säga huvudlinjen i taktiken gick ut på att få själva frågan att antingen verka oviktig eller att helt enkelt inte angår regeringen. I fråga om fattigdomen talade Vanhanen för medelklasshegemoni genom att, utan några som helst belägg, hävda att ”Det finns ingen tudelning”(Hbl 26/04/08), och att Vanhanens egen väljarbas (medelklassen) har det bra. Ingen orsak till panik alltså.

De mest utsatta i det fattiga Finland är sjuka, långtidsarbetslösa, ensamförsörjare och pensionärer med låga pensioner. Snäppet över dessa ifråga om fattigdom kommer låginkomsttagarna. Nyligen verkställdes ett beslut inom arbetsmarknadspolitiken som kan ge låginkomsttagarna skäl att inom kort späda brödet med bark. Beskedet var dödförklaringen av den inkomstpolitiska helhetslösningen, i folkmun kallad Tupo. Orsaken till att denna arbetsmarknadslösning övergavs är att man (näringslivet, EK) vill ”öppna” arbetsmarknaden för mera flexibla löneavtal. I sista hand är det frågan om en individualisering av arbetsmarknaden som skall möjliggöra större lönekonkurrens. Förlorarna i mera branschspecifika och individuella lösningar på arbetsmarkanden är oftast arbetstagarna. Arbetstagarpartens enda verkliga styrka för att få överhuvudtaget någon makt i förhandlingarna om löneavtal har, både historiskt sett och idag, varit enhet (och sammanhållning). För högutbildade är situationen på arbetsmarkanden naturligtvis en annan; de har ibland en stark position just på grund av sin individualitet. Låginkomsttagare hamnar däremot snabbt illa ut om inkomstpolitiska helhetslösningar överges. I populär marknadsterminologi kunde det uttryckas som att låginkomsttagarnas produkt, d.v.s. deras arbete, ofta är fullständigt utbytbart mot någon annans arbete. Frågan är endast vilken arbetare som har råd (alltså äter minst) att erbjuda sin produkt för minst ersättning på arbetsmarkanden. Tillföljd av just låglönearbetets utbytbarhet är det svårt att se hur låginkomsttagarnas status i löneförhandlingar skall tryggas efter Tupos död. Antagligen är den precis som Björn Sundell konstaterar angående skrotandet av Tupo: ”De stora förlorarna är anställda i låglönebranscher som har en svag förhandlingsposition” (Hbl 23/05/08).

Hur skall då problemet med en allt större fattigdom, djupare löneklyftor och mera utsatta låginkomsttagare lösas? Löneskillnaderna är på samma nivå som på 1970-talet, så det är inget jävla finlir som behövs om Finland ens skall kunna låtsas vara ett jämlikt samhälle i framtiden. Att något måste göras tycks det finska folket vara ganska överens om. I oktober 2007, alltså före Stakes senaste rapport om löneklyftorna, publicerades FPA:s undersökning om finländarnas åsikter angående inkomstskillnaderna. Oberoende av ålder, inkomstklass och partipolitisk hållning ansåg samtliga i undersökningen att inkomstskillnaderna är alltför stora. Det visade sig också att de verkliga löneskillnaderna var högre än de som deltog i undersökningen trodde. Däremot ansåg hela 65% att skatteprogressionen kunde stramas till så att höginkomsttagare stod för en större del av skatteintäkterna (Hbl 08/10/07).

I fattigdomsdiskussionen har det vart väldigt lite tal om hur problemet med fattigdomen skall kunna lösas. Det här beror inte enbart på vissa politikers ignorans av fattigdomen som ett samhällspolitiskt problem. Snarare handlar det om att våra ledande politiker, med Vanhanen i spetsen, inte överhuvudtaget verkar se fattigdomen och löneklyftorna som en samhällspolitisk fråga. Vanhanen tycks mera se löneklyftorna som en naturlig följd av det senaste decenniets ekonomiska utveckling. När det går bra för ekonomin ökar kapitalinkomsterna (d.v.s. inkomster med plattskatt) och det förklarar de växande inkomstskillnaderna, konstaterar Vanhanen (Hbl 26/04/08). Den sociala och ekonomiska polarisering som skapats är, om man får ta statsministern på orden, inte främst ett samhällspolitiskt problem. Snarare är det ett individuellt problem för dem som blivit förbisprungna av den ekonomiska utvecklingen. Dessa förlorare – låginkomsttagare, arbetslösa och annat drägg – skall då, som Vanhanen själv uttryckte det, komma ihåg att ”man inte ska vara avundsjuk. Kapitalinkomsterna gör ju inte de fattiga fattigare” (Hbl 26/04/08). Ökade löneklyftor och fattigdom är alltså något som bör uthärdas stoiskt, blir de fattiga avundsjuka har de också förlorat sina karaktärsdygder. Vanhanen borde kanske också, för rättvisans skull, uppmana de rika att undvika överdåd och välja den gyllene medelvägen.

Talet om avundsjukan kan kanske ses som någon sorts allmän cynism hos Vanhanen, medan det blir än svårare att se vad han menar med den senare satsen. Fattigdom och rikedom kan svårligen förstås i absoluta termer, utan snarare är de bägge namn på en relation inom ett visst ekonomiskt område. Rikedom och fattigdom kan enbart förstås genom att beakta deras inbördes förhållande. De rika blir rikare, och inkomstklyftorna ökar, just på grund av att de blir rikare i förhållande till de fattiga. I den meningen är större inkomstklyftor de facto en förutsättning för att de rika skall kunna bli rikare. Om så inte vore fallet skulle vi inte kunna tala om en polarisering av samhället, utan snarare skulle det då handla om att det allmänna välståndet ökar. Vanhanens påstående att ”kapitalinkomsterna gör ju inte de fattiga fattigare”, är fel eftersom det i relativa termer – det enda mått som borde räknas i samhällspolitiska frågor – är precis det som händer. Vanhanen har naturligtvis inte tänkt utgående från detta perspektiv. Han försöker vara snusförnuftig – kapitalinkomsterna har helt enkelt ökat och att vissa blir stormrika är väl inget de mindre bemedlade förlorar på?

Ibland kan hela ideologier dölja sig bakom förment snusförnuftiga påståenden. Vad Vanhanen implicit säger är att ojämlika egendomsförhållanden i sig inte utgör ett samhälleligt problem. Om det är så Vanhanen tänker så visar det på en hållning han långt ifrån är ensam om. I takt med den borgerliga regeringens framfart håller ”nya” ägande- och egendomsstrukturer på att växa fram i Finland. Det är, i min mening, i ljuset av sådana förändringar som Vanhanens negligering av den ekonomiska tudelningen bör ses. Åt vilket håll barkar då utvecklingen jag talar om? Riktningen kan illustreras genom att ta ett uttalande av Christoffer Taxell som exempel. Taxell, som gott kan fungera som representant för det oregistrerade men politiskt inflytelserika ”näringslivspartiet” i Finland, hävdade i frågan om statligt ägande och fabriksnedläggningarna i Kemijärvi att det i Finland finns ”för få kapitalister” (Hbl 08/04/08). Taxell beklagade sig över att det in Finland inte, i alla fall ännu, finns samma (ojämlika) kapitalägarstruktur som i Sverige. Tyvärr, enligt Taxell, finns inga finska motsvarigheter till sådana kapitalstarka privata institutioner som Wallenbergsfärens Investor.

Sammanhanget för Taxells utlåtanden är intressant. Sveriges finansmarknadsministerium hade samlat till ett seminarium efter euforin över den lyckade utförsäljningen av (det tidigare statliga bolaget) Vin och Sprit. Taxell var en av huvudtalarna på seminariet. Och att Taxell beklagar sig över att de finns så få kapitalister är rätt naturligt. Om utförsäljningen av staten verkligen skall kunna komma igång måste det också finnas mycket kapitalstarka köpare. För att även (statens ägande i) kapitalintensiva industrier skall kunna flyttas över i privata händer behövs, precis som Taxell säger, fler kapitalister. Större kapitalansamlingar i privata händer, vilket oftast innebär ojämlikare egendomsförhållanden i samhället och större inkomstklyftor på grund av stigande kapitalinkomster, är en förutsättning för framtida privatiseringar.

Taxells idé om att det behövs fler kapitalister kan ses som delar av gammal skåpmat inom de ekonomiska doktriner som brukar kallas ”supply side economics”, ”trickle down theory” eller helt enkelt Reaganomics. En av grundtankarna är att, till exempel genom skattesänkningar för rika, skapa förutsättningarna för att det skall finnas en mycket rik (kapitalstark) klass i samhället. Likt 1700-talets upplysta monarker skall dessa kapitalets despoter förvalta resurserna i samhällsekonomin på ett rationellt sätt. Sen är tanken att den rika överklassens välstånd skall ”sippra ner” till resten av samhället genom deras investeringar i t.ex. produktionsekonomin. Om detta någonsin verkligen har hänt är man ofta mycket oense om. Ett centralt drag inom dessa teorier är också att frågor kring ägande och egendomsförhållanden i samhället ses som en apolitisk fråga. Allt annat vore otänkbart eftersom det är just de ojämlika egendomsförhållandena som är en av grundbultarna i ”trickle down” teorier om ekonomisk tillväxt.

I Finlands regering verkar också Jyrki Häkämies vara inne på en liknande linje. Han hävdade nyligen i Investera & Äga att ”det är ingen ideologisk fråga [för staten] att äga företag”. Oberoende vad Häkämies försöker säga så är åtminstone hans eget påstående ideologiskt i allra högsta grad. Om man tänker på ideologi, och därmed politik, som frågorna kring det som skapar och upprätthåller olika skillnader och maktförhållanden i samhället, så är ägandet obönhörligen en politisk och ideologisk fråga. Häkämies egen politik syns i att han vill reducera de (politiska) skillnader ägandet skapar till pragmatiska frågor över vad som är mest lönsamt för staten. Paradoxalt nog försäkrar Häkämies ändå att man inte gjort några ”avsteg från förra regeringens ägarpolitik”. Så det fanns ändå politik bakom ägandet? Häkämies är förbryllande.

Hur kan då Vanhanens (och Häkämies) utspel förstås i politiska och ideologiska termer? Är det inte så att Vanhanen, genom uppmaningen att inte avundas de rika, avpolitiserar och ”privatiserar” själva frågan om egendomsförhållanden i samhället? Kunde Vanhanens egen politiska rörelse ses som ett försök att, i omvända termer från feminismens gamla slogan, se det politiska som privat? Ifall man samtidigt för en politik som polariserar egendomsförhållandena, till exempel skattesänkningar för rika, är det ju mycket lägligt att försöka flytta egendomsförhållandena utanför politikens sfär. Kanske vill de se politiken enbart som det offentliga, politiskt korrekta tryggandet av de positiva och negativa rättigheterna, säkrandet av att ingen särbehandling sker i formell bemärkelse, medan egendomen hör till det personliga och privata, oförytterlig som en egenskap av individens karaktär. Den är något man antingen råkar ha eller inte, och om man har mycket mindre än vissa andra skall man komma ihåg att inte vara avundsjuk.

Det tänkvärda i Vanhanens kommentarer är dess gestaltande av en viss syn på politik. Om man säger att frågor kring inkomstklyftor, och därmed egendomsförhållanden, överhuvudtaget kan relateras till frågor om personlig avundsjuka är det synnerligen avslöjande. Här gör Vanhanen, kanske för första gången, verkligen politik. Likt största delen av ”borgerlig” politik, som tar stolthet i att inte kalla sig en ideologi, förstås den bäst i sina negativa påpekanden. Det vill säga genom sitt hävdande av vilka frågor som inte är politiska eller ideologiska. Om man spinner vidare på denna tanke är det antagligen just de frågor, som är föremål för de negativa påpekandena, där tyngdpunkten för den sittande regeringens politiska förändringar kommer att ske. Problemet med en sådan utveckling skulle inte vara den avundsjuka Vanhanen vill undvika, utan den ojämlikhet sådana samhällsförhållanden innebär.