Italien och romerna
Italiens inrikesminister Roberto Maroni, som tillhör det till Berlusconi närstående partiet Lega Nord, har nyligen försvarat de italienska myndigheterna i deras strävanden att ta fingeravtryck på den romska befolkningen i Italien. Det här är, menar Maroni, en ren säkerhetsåtgärd för att förebygga brottslighet och dessutom är det en ren humanitär åtgärd som är ämnad att förbättra förhållandena för dem som befinner sig lagligt i Italien. De andra då? De ska väl kastas ut ur landet illa kvickt.
En artikel i Independent ifrågasätter dessa båda hävdanden. Att romer är potentiella brottslingar är ett uttryck för rasism. Någon förankring i statistik har anklagelserna inte heller (enligt artikeln). Att romer pekas ut som en riskfaktor i det italienska samhället ger uttryck för en inställning, och denna inställning kommer knappast att gynna välståndet för romerna i Italien. Det är ingen slump att det är just romers fingeravtryck som ska samlas in. En representant för en organisation för mänskliga rättigheter säger (i samma artikel) att romerna ser ”folkräkningen” som ett olycksbådande tecken:
And the fear of the ”ethnic register” was already rampant, he said, ”due to what happened to them in the past in Germany and elsewhere. They also raised the question, why us? Why not others? Many of those in the camp I visited had been in Italy for 40 years; they came over from Yugoslavia, some of them still have problems with identity papers, squeezed between the old and the new country. If you’ve been in a country for 40 years, are you still a foreigner? This talk about fingerprints was another reminder that their status has never been settled.
Det är alltså symptomatiskt att myndigheterna kommer att finna att många av romerna inte är medborgare – eftersom de fortfarande betraktas som utlänningar, som en grupp vars angelägenheter inga myndigheter velat befatta sig med. Det är av dessa skäl som de italienska myndigheternas tilltag svårligen låter sig beskrivas som en rent humanitär intervention. I artikeln beskrivs tidigare räder:
Giovanna Boursier, an Italian journalist, found one small camp where the count had already taken place on the furthest southern outskirts of Milan. ”There is not even a bar where one could ask the way,” she wrote in Il Manifesto, ”but once you scramble up a hill you see the roofs of the huts. There are about 10 of them, along with the caravans, dotted around the outskirts, under flyovers and high-tension wires. Around 40 Roma lived here.”
They told her that the police arrived at dawn, woke everybody up, surrounded the camp and flooded it with lights and then went from home to home, demanding identity documents and photographing them. All the residents were Italian citizens. It made no difference. ”This wasn’t a census,” protested a Roma called Giorgio. ”This was an ethnic register.”
Det är svårt att tro på att de italienska myndigheterna handlar i all välvilja. Mot tidigare övergrepp på romer har de inte reagerat nämnvärt. Och på vilket sätt skulle en ”etnisk folkräkning” behjälpa den uppenbara misär (som bl.a. Independentartikeln påtalar) som finns i lägren där många romer i Italien bor? Den misären är väl hur uppenbar som helst, i så fall! Europas historia av förtryck av romer är knappast över, det här visas av det som händer i Italien nu. I en artikel läser jag att 80 procent av det italienska folket står bakom myndigheterna i den här frågan. Om den här siffran stämmer, är det skrämmande. Men samma språk talar de politiskt-byråkraktiska diskussionerna om ”tiggande romer” i Finland. För att inte tala om den vardagsrasism som ännu frodas bland finländarna.
Det är positivt att rasismproblemet diskuteras i EU-sammanhang (se här). Hoppas bara att den här diskussionen inte kommer att vara begränsad till en liten cirkel av politiker och byråkrater. Men det helt alldagliga problemet här är: vad är det egentligen rasism handlar om? Vilket slags förändring är det som krävs? För några veckor sedan skrev Merete Mazzarella en fin krönika i ÅU, där hon tog fasta på våra reaktioner, konkreta, spontana, inför tiggande människor. Våra reaktioner inför fattigdom. Att inte vilja se, att vilja tänka att det inte är så illa, att det måste finnas en förklaring.
