Hej då, von Humboldt
För bara en eller två generationer sedan genomfördes den stora majoriteten av klassresorna bildningsledes. De hisnande historierna om de två tomma händerna som slutade fulla av aktier för ett stort företag var och förblir undantag. Den vanligaste inträdesbiljetten till den expanderande medelklassen var det som kallades för läshuvudet.
De som gjort den här anspråkslösa klättringen (eller har föräldrar som gjorde den) är de som format det nuvarande skolsystemet. Det innebär att en universitetsutbildning numera, för denna andas barnbarn, är oundgänglig för att vidmakthålla den egna klasspositionen. Det är endera det, eller ett lågavlönat jobb. Studenternas främsta intresse i universiteten är att komma därifrån och ut i det anständiga yrkeslivet.
Det är detta, och inte socialistiska folkuniversitetssträvanden, vikande skattefinansiering eller undervisningsministeriets reformer som slutligen har begravt bildningsuniversitetet.
Man kan kanske lukta sig till ett typiskt medelklassförakt här. Det har inte med saken att göra. Det är inte svårt att förstå varför det ligger till så här, och heller inte svårt att sympatisera med alla dem som går denna den numera bredaste av vägar – om man har klart för sig hur det ligger till, och inte varken romantiserar eller stirrar sig blind på den ena eller andra mandatperioden. Det är heller inte svårt att se vad problemet med den ursprungliga tanken om bildningsuniversitet är: andlig odling på det ekonomiska oberoendets goda jordmån.
Å ena sidan ja, men vi har å andra sidan också en kraftig motförändring på gång. Professionalismen tappar mark och auktorietet i förhållande till amatörismen (jfr bloggar/tidningar, proffsfotografer/Flickr, all världens specialsajter på webben gjorda av ”vemsomhelst” utan akademisk expertis …). En stor del smörja är i omlopp idag, men också mycket som är bra. Den formella utbildningen ger inte automatiskt samma ensamrätt till inflytande eller monopl på sanning längre.
Men bildning och utbildning är ju verkligen inte samma sak. Allmänbildningen har blivit utsanerad från studentexamen. Och ”riktig” bildning, var finns den och varifrån kommer den? Vad ingår i den? I alla fall kräver den tid och reflektion.
Det stämmer säkert, men kanske är det inte heller fullt så enkelt. Det handlar väl också om den spirande effektivitetskulten; utbildning är ”lätt” att mäta i antal magistrar osv. men bildningen, hur mäter man den?
Det mest skrämmande är att vi väl har ganska mycket att tacka det gamla universitetssystemet för – varför ska man då gå och ändra på det? Man hör ju folk påstå att studenterna är så lata som hänger på uni år efter år, men ingen kan väl mena att lättja är ett allmänt problem i detta land, att vi inte är effektiva?
Kanske handlar det om en tilltagande oförmåga eller ovilja att se att någonting, bildningen, kan ha ett egenvärde? Lyckligtvis tror jag att den gamla idealismen är så inrotad, åtminstone ställvis, i universitetsvärlden att den inte kan strypas i första taget. Men om typ 50 år?
Som om det nånsin funnits ett bildningsuniversitet i Finland. Tvärtom har ju universitetssystemet ända från början varit hårt knutet till statsmakten och dess behov.
Man kan givetvis tvista om definitionen på ”bildningsuniversitet”. Det har i varje fall funnits en del element i universitetssystemet som nog har främjat bildningen: så här på direkten kommer jag att tänka på den obegränsade studietiden och, kanske framför allt, det att föreläsningarna varit öppna – det har varit fritt fram att gå och lyssna på det man är intresserad av, oavsett vilket huvudämne man har. Själv har jag i tiden blivit direkt uppmuntrad till att besöka föreläsningar vid andra institutioner. Men nu har jag på känn att allt detta förändras; om studietiden är huggen i sten så har väl ingen riktigt tid att lära sig nånting ”onödigt”.