Valfinansiering, avgång och nyval

Under en rätt lång tid nu har det med jämna mellanrum rapporterats om oegentligheter i finansieringen av valkampanjer. Något verkar ha hänt eftersom man nu dagligen får läsa om något nytt i den här historien. Man får nog skäl att se över omdömet om Finland som världens minst korrumperade land. Till och med sådana som gärna vill få det hela snabbt överstökat och glömt talar om att man måste ändra på kulturen inom valfinansieringen. Vi får alltså anta att det rör sig om ett allmänt förekommande förfaringssätt.

Vad är då problemet? Somliga läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor ondgör sig över bidrag i allmänhet. Men det kan naturligtvis inte vara bidrag som sådana som är problemet. (Man kan förstås se valbidrag överhuvudtaget som ett problem eftersom det skapar bindningar mellan beslutsfattare och givare, och då är lösningen att förbjuda valbidrag överhuvudtaget och låta partierna finansiera sina kampanjer med t.ex. medlemsavgifter. Men det är en annan fråga.) Problemet är väl hur bidraget ges? Att ett företag ger bidrag till samlingspartiet om det tror att Katainen & co kommer att föra en sådan politik som ligger i ägarnas intresse så är detta i sin ordning såtillvida som ägarna är medvetna om det och godkänner att företagets pengar används till sådant. Om fackföreningsrörelsen ger bidrag till vänsterpartier så är detta i sin ordning om fackföreningarna som jobbar för arbetstagarnas sak tror att vänsterpartierna kommer att föra en politik som gynnar deras medlemmar och medlemmarna godkänner detta (vilket en del säkerligen inte gör). Om Svenska kulturfonden som jobbar för den svenska kulturen i Finland ger pengar till SFP om styrelsen tror att SFP kommer föra en sådan politik som gynnar den svenska kulturen så är detta också i sin ordning om det är förenligt med fondens stadgar. Då kan de som donerar pengar se vad deras pengar kan komma att användas till.

Vad som däremot inte är i sin ordning är ifall ett konkursdrabbat företag ger bort sina tillgångar till politiska partier när det har fordringar på sig. Eller ifall en stiftelse ger pengar till valkampanjer, trots att den enligt stadgarna ska stöda andra saker. Eller ifall en ordförande för en stiftelse beviljar valbidrag från stiftelsen till sin egen kampanj. En annan sak som inte heller är i sin ordning moraliskt sett, även om det tydligen är det juridiskt sett, är ifall ett företag donerar pengar till en stiftelse som i sin tur beviljar pengar till kampanjer för ett visst parti och stiftelsens i praktiken enda syfte är att finansiera valkampanjer. Det vill säga ifall syftet med att donera till stiftelsen istället för till partiet direkt är att skyla över de bindningar som uppstår genom donationen och bidraget. Då uppstår en form av penningtvätt som minskar synligheten i de bindningar som finns mellan politiker och andra samhällsaktörer. Detta verkar vara fallet med Kehittyvien maakuntien Suomi, och frågan är i hur stor utsträckning det gäller Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland. Andra liknande stiftelser finns säkert också.

Det som gör det hela ännu värre är alla valhänta och halvhjärtade försök att två sina händer (”Nej, jag tänker inte betala tillbaka några pengar”, ”Jamen, ni fick ju också pengar av …”, ”Tavlorna vi köpte för tre år sedan är upphängda … sedan igår”) – och den arrogans som regeringen visar prov på. ”Oppositionspolitik” säger man när det ropas på avgång och glömmer bort att det inte bara är oppositionspartierna som ser en chans att klämma åt regeringen utan en massa andra som inte är politiskt engagerade som tycker att landets ledare burit sig åt på ett sätt som naggar förtroendet för dem i kanten. För Vanhanens del upprepar sig ett numera välbekant mönster: buffeln kommer fram. Jag trodde att han lagt sig till med en ny stil efter hans ”coola” hållning till skandalromanen förra månaden.

Vanhanen tänker inte avgå. Nåja det var inte väntat heller. Borde han avgå? Det kan jag inte ta ställning till, även om jag personligen helst skulle se någon annan på posten. Borde det utlysas nyval? Vet inte. Det ligger något i det som sagts, bl.a. på ledarplats i Hbl (24.4), att ett nyval borde vänta tills man har den nya lagen om valfinansiering färdig. Det skulle i varje fall onekligen bädda för ett intressant val och intressanta valkampanjer – vem skulle finansiera dem? En sak som är betydligt allvarligare är vilka följder förtroendekrisen de etablerade partierna upplever i och med den här röran skulle få för utgången. Det gäller givetvis inte bara regeringspartierna utan också vänstern, då många upplever att deras bindningar till fackföreningsrörelsen är lika betänklig som de borgerligas kopplingar till företag och stiftelser. Min gissning är att de Gröna och Sannfinländarna skulle vara de stora vinnarna. Båda var på stadig uppgång redan i EU-valet i juni och upplever säkert fortfarande medvind på grund av de saker som diskuteras: klimatförändring respektive lågkonjunktur. Bägge partierna framstår dessutom som ”hyggliga” i fråga om valfinansiering. Inget av dem får speciellt stora externa bidrag, Sannfinländarna nästan inga alls (det är i och för sig är positivt att så få vill stöda deras politik med pengar). Soini har ju redan försökt plocka mediapoäng med detta. Med tanke att främlingsfientlighet verkar ha blivit på modet, att det är ”dåliga tider” och att etablerade politiker framstår som ryggradslösa så vore det bäddat för en populistskräll. Därför hoppas jag att det inte blir något nyval, men det är hur som helst osannolikt eftersom det ligger på statsministerns bord.

En annan sak som aktualiseras i samband med detta: Kommer någon ihåg hur snabbt det gick när Anneli Jäätteenmäki avgick efter att det kom fram att hon avslöjat hemliga uppgifter om Lipponens samtal med amerikanarna? Saken, om jag minns den rätt, var att hon avslöjat detta under pågående valkampanj – en valkampanj som slutade med att Centern fick statsministerposten. Detta var felsteg nog att avsätta henne. Undrar vad som skulle vara tillräckligt för att hennes efterträdare Vanhanen skall inse att hans saga är all? Jäätteenmäki avslöjade ju trots allt något som man kunde argumentera för att var viktigt att kom i dagen. Vanhanen har tagit emot valbidrag som kanske visar sig vara olagliga, men i varje fall omoraliska. Lipponen då, hur gick det för honom? Han hade ju hållit de hemliga överläggningarna. Han placerade sig på rikets nästhögsta post: talmansstolen, låt vara att den numera kommit i skymundan när statsministerns roll blivit större.