Följetongen går vidare
Främlighetsfientlighet och politik har här varit ett återkommande ämne. Till detta finns i och för sig goda anledningar. Statsminister Vanhanen har nämligen varit på skogspromenad.
Allmänfientliga missnöjespartier (som sannfinländarna) har flera fällor gillrade för sina kritiker, enbart i kraft av deras platser i den parlamentariska logiken.
För det första försöker etablerade politiker ofta bemöta missnöjeskarismatikerna med (bättre eller sämre) kritik, som naturligtvis (oftast) är helt riktig, och delas av de allra flesta som inte röstar t. ex. blåvitt. Detta sluter leden genom identifikation: för ressentimentets väljare uppenbaras hur Helsingforseliten behandlar Timo Soini eller Halla-aho på samma sätt som de själva blivit behandlade. En politisk sakkritik når inte in i missnöjets slutna system (för att inte tala om rättsliga åtgärder). Röstmagneterna är det för att de är som sina väljare, inte för att de har samma åsikter som dem. Därför blir det så festligt förvirrat när Olavi Mäenpää enligt hörsägen dyker upp på en husockupation i Åbo viftande med en Che Guevaraaffisch: ockupanterna har andra politiska åsikter, medan Mäenpää tycker att det som spelar roll är att han är som dem: en enkel och handlingskraftig rättvisekämpe.
För det andra finns en oändlig källa att ösa trovärdighet ur så länge ressentimentpartierna kan vara den extrema änden av en skala som all politik ändå omfattas av. Den finska flyktingpolitiken är en sådan skala, där det för alla partier är en fråga om att vara mer eller mindre flyktingskeptiska. Det extrema partiets roll som sanningssägare kommer då som ett brev på posten: de säger bara vad alla egentligen vill. Vanhanen ger bort en fin present genom att uttrycka sina farhågor om en flyktinginvasion med förbehållet att det egentligen inte borde sägas offentligt. Det är bara att hålla med mörksens makter: vad var det vi sa…
Den första rävsaxen kommer att bestå så länge det finns människor och bygder som fått och får sparken, både från jobben och på andra sätt.
Den andra skulle kanske mildras av ett brett politiskt konsensus, klart uttryckt, om att flyktingmottagande får kosta mycket pengar och kräva mycket arbete, eftersom det är rätt, inget annat. Kanske skulle lite av den ombonade naturlighet med vilket ressentimentet placerar sig i den politiska skalan idag då försvinna. Sekteristiska politiska grupperingar är det i kraft av att de inte har några kopplingar till den legitima diskursen – allmänfienderna har flera och välmående sådana, och är alltså immuna mot alla försök till isolering.
Det är förstås sant som du säger. Största hindret för det breda politiska konsensus du efterlyser är väl ändå att främlingsfientligheten är väldigt utbredd i landet. Att säga att flyktingar får kosta skulle väl vara, som det heter, politiskt självmord för många icke-extrema politiker.
Kanske är det så att Vanhanen inte var ute i skogen för att plocka svamp, utan för att fiska på sannfinnarnas vatten? Främlingsfientlighet har ju på sistone gett stor utdelning åt vissa politiker, så det är kanske inte så konstigt att andra vill hoppa på det tåget?
För övrigt är det roligt att se aktivitet på den här sajten igen! Saknar verkligen en motsvarighet till den diskussion som förs här IRL.
Fint skrivet och poäng med identifieringen. Det behövs i tal och handling uttryckt förståelse för befolkningens problem. Man kan inte låta människor falla handlöst, utan ett ord av stöd för människor vars tillvaro skakas till rötterna, och samtidigt göra en stor grej av tolerans för invandrare och flyktingar.
Och om flyktingmottagandet får kosta så borde rimligtvis resten av välfärdssamhället också få kosta. Opinionsundersökningar förefaller bekräfta att medborgarna tycker att bevarande av välfärdssamhället får leda till högre skatter.