Vi råkar ha en borgerlig regering

Det finns många olika typer av journalistik. Mängden på information betyder dock inte att skillnad mellan bra och dålig journalistik skulle grumlas. Den goda journalistiken är fortfarande den som kritiskt granskar samhällets maktrelationer. Den är orädd och ställer makthavarna mot väggen genom viktiga och ofta obekväma frågor. Denna ”ideala” journalistik förmår att visa på de politiska betydelserna bakom vardagens nyhetsflöde. Den dåliga journalistiken däremot är ofta den som oreflekterat endast försöker återberätta dagshändelserna. Makthavarna lämnas ifred och journalisten är endast ett språkrör för pressmeddelandenas färdigtuggade förklaringar.

Den dåliga journalistiken har en underkategori som på många håll i världen håller på att utrotas. Detta är den apologetiska partitidningsjournalistiken som inte bara är okritisk och naiv, utan den försöker också få makthavarnas handlingar att se så förträffliga ut som möjligt. Journalister som sysslar med sådan smörja borde ha en alldeles speciellt varm plats reserverad åt sig i helvetet. Efter att ha läst HBL:s ledare, Regeringen utmanas av ödet, 9.1.2008 kan man fråga sig om inte en av dessa varma platser är reserverad åt en viss Björn Månsson.

I sin ledare försöker Månsson så gott det går sätta lite guldkant på den borgerliga regeringens bedrövliga år 2007. Det är alltså inga små skulder han försöker sanera. Samlingspartiet hade fått uppleva att någon faktiskt trodde på dem och det utlöste den allvarligaste arbetsmarknadskonflikten på år och dagar. Konflikten upplöstes först efter att regeringen i diffusa medgivande former flyttat över ansvaret på kommunerna. Men skadan var då redan skedd och med tvångslagen hade regeringen tillslut tvingats bekänna färg. Centerns viktigaste väljarbas skakades av EU:s lantbrukspolitik med 141-stöd och sockerbetor. För SFP sket det sig rejält med deras viktigaste frågor som svenska Yle, polisdistrikten och stamväg 51.

I Helsingin Sanomat publicerades på måndag (7/1/08) en föga överraskande gallup som visade att medborgarnas tilltro till regeringens förmåga hade minskat. Månsson frågar sig i sin ledare om det ”finns ett samband mellan de konkreta motgångarna och det minskade förtroendet för regeringen?”. ”Formellt sett inte” konstaterar därefter Månsson. Orsakerna till detta är enligt Månsson av två typer: 1. Gallupens prioriteringar hade varit ”rödmylleinriktade”. 2. Regeringens problem har med ödet och inte deras politik att göra.

Gallupen mätte deltagarnas tilltro till regeringens förmåga att uppfylla deltagarnas egna politiska prioriteringar. Deltagarna i gallupen gav följande politiska prioriteringar: 1. Tryggandet av välfärdstjänster, 2. Åtgärder mot fattigdom, 3. Klimat- och miljöpolitiken, och 4. beredskapen på att befolkningen åldras och arbetslösheten. Allra lägst prioriterades sänkta skatter, omsorgen om försvarsförmågan och åtgärder mot brott och terrorism.

Efter att ha räknat upp denna lista konstaterar Månsson att den minskade tilltron till regeringens förmåga ifråga om dessa prioriteringar visar ”att tilltron bara minskat något jämfört med motsvarande mätning ifjol”. Och att orsaken till detta är att prioriteringarna inte varit ”klassiskt ’borgerliga värderingar…såsom skattesänkningar”. I detta skede frågar sig Månsson om det ”alltså finns en konflikt mellan medborgarnas förväntningar och deras beteende i fjolårets val, som resulterade i den regeringsbas vi har?” Månsson ger sedan i sin analys olika möjligheter till varför deltagarna i gallupen nu inte förstått att ha borgerliga prioriteringar: ”är det så att förväntningarna förvisso inte är borgerliga, men att medborgarna ville pröva borgerliga recept för att uppfylla dem?” Menar Månsson alltså att det trots allt är borgerliga välfärdslösningar som folket vill ha? Hans resonemang är synnerligen paradoxalt: folket prioriterar nu säkrade välfärdstjänster, men hade röstat på ”klassiskt borgerliga värderingar” som skattesänkningar för att få dem. De hade alltså röstat på det som de inte prioriterar för att få det som de prioriterar… Hmmm, skumt. Orsaken till detta rådd är inte för att Månsson vill göra argumentativa kullerbyttor, utan snarare för att ha vägrar ta till sig tanken om att opinionen kanske håller på att svänga som en förklaringsmöjlighet. Detta är aningen absurt eftersom denna möjlighet i skrivande stund verkar den mest troliga. Vägande skäl för detta är att det är först nu som regeringens politiska linje de facto realiseras och tydliggörs.

För att ytterligare ursäkta det dåliga förtroendet för regeringen tar Månsson till en rätt otrolig förklaringsmöjlighet till gallupen: ”En tredje möjlighet är att medborgarna i sin bedömning låter sig påverkas av just sådana helt andra händelser som räknades upp ovan”. (Månsson syftar här på regeringspartiernas misslyckanden under 2007.) Det är dessa misslyckanden som vilselett folket och när endast misslyckandena beaktas menar Månsson att ”då skyller man lätt allt på regeringen, och tilltron till den minskar.” Här kommer sedan Månssons ledares apologetiska kungstanke som skall ge den borgerliga regeringen upprättelse: ”många av de olyckor (dvs. deras misslyckanden) som drabbar landet kan inte skyllas på regeringen alls.” (min parentes) Månsson försöker alltså påstå att de politiska kriserna fungerar efter någon sorts ödets logik oberoende makthavarnas insatser.

I många verkligt dåliga resonemang används historiska analogier. Genom dessa kan författaren föra fram sin poäng och väga den mot ”historiska fakta” som hänvisas till som referens för den aktuella situationen. Författaren återknyter till historiens auktoritet och lärdomar för att sedan påstå att vi idag står inför väsentligen samma situation. För att ytterligare ursäkta regeringen synder från 2007 använder Månsson sig av just den historiska analogins förvirrande kraft.

Först går Månsson mycket ytligt igenom den förra borgerliga regeringen Ahos ”öde” (1991-95). Enligt Månsson hade Regeringen Aho ”maximal otur med tidpunkten för sitt tillträde.” Laman slog till då den lukrativa östhandeln med Sovjets fall försvann, det var ”en internationell lågkonjunktur och företrädaren, den ”blåröda” regeringen Holkeris slösaktighet – hade bringat samhällsekonomin och statsfinanserna i mer eller mindre fritt fall.”. Sedan klappar Månsson den borgerliga regeringen (1991-95) på axeln för dess goda insats i att reda upp denna soppa: ”Regeringen Ahos öde blev att gå till historien som en hårdför sanerare – trots att den snabbt lyckades vända alla ekonomiska kurvor åt rätt håll.” Efter dessa historiska visdomar försöker Månssons övertyga oss om att dagens borgerliga regering står inför liknande obevekliga historiska krafter.

I ledaren frågar Månsson ”Riskerar historien nu att upprepa sig?”. Det finns ingen ekonomisk kris idag men behovet av den borgerliga reformen av välfärdsstaten verkar Månsson se som en nödvändighet. Utan tillstymmelse till reflektion påstår Månsson ”behovet att sanera kommun- och servicestrukturen, EU:s hårdhänta lantbrukspolitik, globaliseringens konsekvenser och vårdsektorns löne- och kvalitetskris tär på vilken som helst regerings trovärdighet.”. Dessa frågor är, enligt Månsson, del av ”ödets utmaningar” för Regeringen Vanhanen. Månsson försöker påskina att behovet av politisk reform kommit med historisk kraft och skulle finnas oberoende regeringspolitiken. Kriserna har helt enkelt själva infunnit sig, och det är bara synd om de som befinner sig i granitborgen när historien har sin gång. Vi kan inte beskylla dem för dessa ödets nycker eftersom det inte kommer an på dem själva; när det kommer till regeringen är det, som Månsson konstaterar, bara att ”vi råkar ha en borgerlig”.

Regeringen Vanhanens till största del nyliberala reformer av välfärdsstaten har naturligtvis inget med historiska krafter att göra. Alla de reformbehov Månsson talar om är del av förverkligandet av den sittande regeringens borgerliga agenda. Inte ens Månssons snack om ”globaliseringens konsekvenser” är något som fungerar efter ödets logik, utan är en del av politikens obegränsade möjligheter. Att påtala (den historiska) nödvändigheten bakom vissa politiska reformer är onekligen det bästa sättet att rentvå makthavarna från deras ansvar. Genom villkorslösheten avpolitiseras politiken till en snusförnuftig pragmatik som kan dölja och legitimera den politiska maktens förehavanden. Huruvida det finska folket förlorat förtroendet för den sittande regeringen är en fråga som är uppe för diskussion. Men förtroendet för regeringens politik på HBL:s ledarsidor verkar dock orubbat.